Långlöpning

av Pär Sikö

Långlöpning i december

Löpning är kul, det vet vi alla men en sak som jag funderar på ibland är hur sådana som Rune Larsson och Kenny Wallström klarar av att springa långt flera dagar i rad. För er som inte hört namnen tidigare så kan jag informera er om att Rune bland (mycket) annat har sprungit och vunnit Spartathlon (>20 mil) flera gånger, sprungit 15 Swiss Alpine Marathon, sprungit 24-timmars lopp. Kenny gjorde en ytterst imponerande ”utflykt” förra sommaren då han sprang från Kiruna till Malmö på 24 dagar.

Nu vill jag inte påstå att mina löpprestationer går att mäta på samma skala som ovan nämnda herrar men inspiration kan vi alla få från dem. Min plan sedan några månader tillbaka var att springa 70 km per dag i tre dagar. Något som visade sig vara både lätt och svårt.

Dag 1: Lund – Dalby – Genarp – Blentarp – Snårestad, 60 km

Efter en normal frukost och en sisådär 3-4 wienerbröd och wienerkammar började jag löpturen runt nio snåret. Inga konstigheter bara löpning och det höll i sig ända till Dalby (imponerande 10 km) då jag började känna av blåsor på tårna. Hur i hela fridens namn kunde det hända efter en ynka mils löpning? Jo det ska jag säga: pedikyr. Jag har ägnat några sena kvällar i badrummet tillsammans med en fotfil och arbetet har nog varit lite för väl genomfört för huden var tunn som gladpack efteråt. Vad har vi lärt av oss detta. Pedikyr ja tack men minst en månad innan långlopp.

Efter ytterliggare 5 km blev det värre och jag bestämde mig för att göra något åt det. Antingen fixa till blåsorna eller ge upp och som vi alla vet så är det sistnämnda inget alternativt (lätt att vara tuff efteråt). Mot allt medicinskt vetande tog jag av mig skor och strumpor och punkterade blåsorna. Logiken bakom detta var att en punkterad blåsa inte blir värre, den växter inte av mer löpning. Ont gjorde det hela tiden men det kan jag leva med.

Löpningen flöt på och vips var jag i Blentarp där dagens första måltid skulle intas. Pizzerian som låg där i somras var borta, typiskt men inte så illa för när jag och Markus cyklade förbi där senast var de otrevliga och ville inte bidra med vatten till två behövande triathleter. Det blev istället lunch på ett bageri och varm soppa med bröd och en plåt full med bakverk fyller samma funktion som en pizza.

Med ny energi i kroppen var det inga problem att fortsätta de sista 2 milen till Snårestad där Magnus hem väntade mig. Magnus var inte hemma men jag möttes av en utförlig lista av allt som fanns i kylskåpet och som jag var tvungen att äta. Jag gjorde mitt bästa men kylskåpet blev bara halvtomt trots att min mage var helfylld.

Benen var inte speciellt trötta eller stela och humöret var på topp. Blåsorna hade precis som planerat inte blivit värre under dagen.

Dag 2: Snårestad – Ystad – Nybrostrand – Tomelilla (40 km)

Sen start men så visste jag att sträckan inte var lika lång idag. Ursprungstanken var att springa en längre bit längs kusten för att sen vika in mot Tomelilla men det är väldigt svårt att motivera sig att springa längre än nödvändigt så jag tog kortaste vägen till Tomelilla. Vid lunchtid överraskade Magnus mig med ett uppdukat matbord, i bakluckan på hans bil, som inte saknade någonting. Fint, en riktigt trevlig överraskning.

I övrigt var detta en ganska enkel löpdag utan felspringningar och med bra väder.

Dag 3 Tomelilla – Röddinge – Vitabäck – Kumlatofta – Veberöd – Dalby – Lund (63 km)

Efter en god natts sömn och en hotellfrukost i samma rum som en kille som var lite för lik en psykotisk massmördare var jag redo för min sista löpdag. Startade i god tid och valde väg 11 mellan Tomelilla och Sjöbo men vek av efter en dryg mil mot Röddinge. Inte nog med att jag slapp den stora vägen och alla bilarna, nu fick jag också springa i vacker natur, se små byar och jag lyckades även springa ett par km i ett naturvårdsområde och det var en skön upplevelse.

Ett par km innan Kumlatofta (vet du inte vart det ligger så är det ok, det finns nog nästan ingen som vet det) kom Magnus uppcyklandes bredvid mig och jag blev precis lika positivt överraskad som dagen tidigare vid lunchen. Han cyklade bredvid en stund och när jag sen skulle vika av in på en ej cykelbar väg valde Magnus att vika av hemåt. I efterhand kan jag bara säga att jag skulle följt Magnus på samma väg som han cyklade för på genvägen som jag tog möttes jag av två saker, en rasande arg Rottweiler och en återvändsgränd. På min Skånekarta står det klart och tydligt att det finns en väg, om än liten, där men nu med hitta.se på skärmen så är det uppenbart att vägen slutar precis där den gjorde. Satans karta och förbannade hund fast den var rött söt när den lugnat ned sig.

Vid det här laget hade jag sprungit 35 km och tänkte fortsätta 5 km till för att nå Veberöd, konstigt nog så slog det mig aldrig att 40 km är för långt att springa utan mat och det var också de sista km innan Veberöd som var de jobbigaste för skallen att klara av men efter en timme på ett fik där allt från pastasallad till bakverk slank ned så var jag redo igen, Sista etappen från Veberöd till Lund gick som en väloljad dans på rosor och det han aldrig ens bli jobbigt, om det var bakverken, pastasalladen eller bara glädjen av att snart vara klar vet jag inte men det spelar heller ingen roll. Huvudsaken var att jag var hemma.

För att summera:

Pedikyr veckan innan långlöpning, tack men nej tack.

Lita inte på kartor och Rottweilers

Ät oftare än var 4:e mil.

That’s it, nu återstår det bara att tänka ut en ny utmaning.

/Pär