Kullamannen Ultra – en pratguide

I helgen sprang jag min första Kullamannen Ultra. 54km (eller 56 enligt många GPSer) fin löpning från Ängelholm ner till kullen och ett par rundor där på fina stigar och ovant branta backar. Ett riktigt bra lopp, slås varje gång jag kommer ut på Kullen hur vackert det är där! Bra ordnat lopp, gourmetfika vid Rusthållargården och soppa efter loppet. Hade inga planer för loppet mer än ett genomförande och blev både förvånad och glad, när det tom kändes lättare att springa på slutet. Rekommenderar detta lopp varmt!

Nu till ”faktan”. Jag har inte sprungit så många ultror men tycker att jag har fått fram en prat-guide för långlöpare – hur konversationerna utvecklas under resans gång:

0-10km: Den sociala fasen
Pratar fritt med gamla vänner, glada tillrop till dom omkring. Alla är glada och positiva.

10-20km: ”Allvaret börjar” – fasen
Fortfarande glada miner. Folk börjar prata om kommande vätskekontroller och bli lite oroliga över banan framöver. En del erkännanden: jag borde ju tränat lite mer…

20-30km: Sammanbiten tystnad
Mindre prat, bara korta meningar mellan flämtningarna. Många tittar ner i backen eller springer mindre tätt ihop för att slippa prata. Folk blänger avundsjukt på dom som fortfarande orkar prata.

30-40km: Tystnad utåt, skrik inåt
Ingen säger ett ord. Men i allas huvuden så hörs skriken – varför anmälde jag mig till detta j-vla lopp, fan, ännu en backe!!! Tar detta aldrig slut!?

40-50km: Rädda mig!
Tystnaden ersätts av rop på hjälp! Har du dricka, en gel, är vi på rätt väg, jag har vrickat foten och sprungit fel!

Målgång: Hybris
Nä, jag blev aldrig trött, tog det ganska lugnt egentligen, detta är ingen match för mig! Självklart ska jag anmäla mig till nästa år men då blir det en längre distans…

kullamannen

Bild från ”allvaret börjar”-fasen