Ironman Austria 2005 av Tobbe Petterson
 


Plötsligt blir vattnet grundare och jag ser botten under mig. Lika plötsligt börjar det att kännas lätt, jag har hittat min rytm och passerar mina medtävlare. En, två, fem, tio, trettio andra simmare lägger jag bakom mig. Synd att det skulle ta 3.000 meter innan det lossnade! Nu är det bara kanalen kvar. Den är fylld med gräs och jag följer rådet jag fått – stanna i mitten. De som ligger till höger och vänster om mig måste passera genom en skog av lianliknande sjögräs. Jag fortsätter avancera i fältet och där är den, rampen upp på land. När jag väl uppe börjar jogga mot växlingsområdet kastar jag en blick på klockan. Oj! Det tog tid. Men jag är lätt i kroppen och nöjd ändå. Framåt!
Simträning dagen innan
En söndag i början av juli går Ironman Austria av stapeln, en tävling som för varje år blir allt populärare. Över 2.000 triatleter deltar – platserna tar slut redan innan nyår. Platsen för skådespelet är Klagenfurt i provinsen Kärnten, på gränsen mot Italien och Slovenien. Starten sker vid en av de populära badanläggningarna och simningen går i en vid båge i alpsjön, för att sedan fortsätta in i den kanal som skär genom staden. Cyklingen därefter är snabb, men tuff. Långa uppförsbackar i alpernas utlöpare följs av snabba nedfarter. Bergsbyar med engagerade invånare och tillresta åskådare passeras, däremellan ett fantastiskt vackert landskap med skog, berg och fält.

För andra gången passerar jag den lilla byn. Efter en 90-graders sväng är det uppför, ganska brant, men stigningen märks knappt tack vare den näst intill fanatiska publiken. Tänk att alla dessa hejar på mig! Otroligt! Jag får nya krafter och börja tänka på att hålla en god stil. Men vad nu!? Folkmassan börjar komma lite väl nära, det känns rätt trångt. Då hör jag sirenen. Skönt! En österrikisk mc-polis har uppmärksammat min situation, kör om mig och börjar skingra leden. Vilken service, bara att hänga på! Då märker jag någon bakom mig. Det måste vara den där mannen jag körde om innan byn, var fick han fart ifrån? Precis på krönet blir jag omkörd. Då förstår jag. Publiken, harskramlorna och polisen – de var för loppets ledare. Jag blir varvad.
Vy från cykelbanan
Löpningen går på Klagenfurts gator, mestadels längs sjön och kanalen. Vändningen sker på torget i gamla stan. Underlaget är hårt, men banan flack. Målet är intill starten, uppbyggd med läktare, storbild och kraftfull ljudanläggning. Fullservice erbjuds deltagarna; mat, dryck, massage, sjukvård, fotografering, medaljer, diplom, bubbelpool – listan är lång. Trehundra euro betalas för detta, plus en även i övrig stor och genomtänkt organisation. Logistikfirmor står för langning, cateringföretag för mat och polis för trafikreglering. Professionellt och effektivt.

Jag kastar med full kraft energigelén med vinbärssmak in i en vägg. Vad händer? Jag brukar ju alltid vara på bra humör när jag tävlar, alltid. Och den gelén behövde jag ju! Jag inser att jag drabbats av temporär negativism. 21 km har avverkats av löpningen, men nu blir jag trött – tror jag det, om man slänger gelén är det kört – och börjar gå. Fast bara lite, sen går jag och springer om vartannat. Ny gelé tas emot och tvingas ner, och se - krafterna återvänder! Livet leker igen och jag joggar den sista milen utan större problem. Publiken är mestadels entusiastisk, speciellt de som dricker öl på uteserveringarna längs banan, men nu behöver jag ingen hjälp. Benen springer av sig själva och jag avancerar på nytt i fältet. Av alla tävlingar jag kört har jag bara förlorat en spurt och det ska inte hända igen, aldrig. Så när två man försöker passera mig vid 42 km så slutar jag glo på mig själv på storbilden och lägger in en högre växel. Aaah! Jag knäckte dem. På köpet tjänade jag en sekund på en dagslång tävling, såg konstig ut på målbilden och sträckte mig. Men det var det värt! Och nu väntar det bästa – mat. Efter att ha bränt runt 10.000 kcal finns en del hål att fylla. Ett gäng med glassar, en hel grillad kyckling, diverse hårda och mjuka kakor, olikfärgade juicer, smågodis, kaffe latte och pizza. Trehundra euro, dyrt, men det måste vara en ren förlustaffär för arrangörerna när sådana frossare som jag är med.
Incheckning
Dagen efter tävlingen hålls en stor prisutdelning och avslutningsmiddag. En enorm scen byggs upp i sjön, så att åskådarna ser solen gå ned bakom prispallen. Musik, uppträdande och tacktal, allt är med och intet triatletöga är torrt. Vid midnatt öppnas sajten för nästa års tävling och de första anmälningarna görs.

/Tobbe