Bland blöta maneter och höga berg – Ironman France 2006 av Tobbe

Dags igen, en ny utmaning. Min sjunde långdistanstriathlon och den första av tre i år. Nu var det Ironman France i Nice som gällde. Jag; Pär och Pernilla hade som sig bör anlänt i god tid – redan på onsdagen flyttade vi in i vårt 1600-tals stenhus med utsikt över stad, hav och berg. Ägarinnan Blandine hade inte riktigt förstått vad det var vi skulle göra och när jag berättade om den kommande långa cyklingen i bergen tittade hon länge på mig och sa ”då måste du ha tränat innan, annars överlever du inte”. Precis så var det, jag hade tränat innan och mitt mål var att överleva. Dock var jag inte säker på att det skulle gå, jag hade ju tävlat i Frankrike förut. En liten aning hade jag om att detta kunde bli mitt livs jobbigaste träningspass.
 
Trots allt var jag hur lugn som helst på tävlingsdagens morgon. För att undvika den värsta hettan (nåja) så startade vi en halvtimme tidigare, halv sju. Pang! I det ljumma Medelhavet, alla 1200 på en gång, rakt ut mot mitten av pölen. Jag fortsatte att vara helt lugn, till och med när jag fick läckage på brillorna. Efter två km, halva sträckan, var vi tillbaka Alla i vattnet till stranden och sprang några meter till publikens förtjusning. Jag kollade på klockan. 37 minuter! Så fort hade jag aldrig simmat (för förstagångsläsaren kan jag väl påpeka att simningen är min absolut sämsta gren). Ett lika snabbt varv till och det skulle bli 1.14. Mer än tio minuter under mitt pers. Näe, det kunde bara inte stämma, jag måste ha tryckt på stoppknappen därute. Efter ett par hundra meter till hade jag fått upp ännu bättre flyt. Då kände jag något väldigt segt och varmt runt min hand. Manet! Rakt in med handen. Fast vilken tur ändå, annars hade det varit huvudet däri. Jag lyckades konstigt nog behålla lugnet ändå och tänkte bara att jag nu skulle få se om jag var allergisk eller inte. Det blev inte. Värmen och klådan fortsatte några timmar, men avtog hela tiden. Nåväl, simningen stördes nu av att det började gå vågor. Inte mycket men några mådde illa. Inte jag dock, utan jag kom upp helt fräsch, helt utan ansträngning. På 1.15! Klockan hade inte stannat, jag hade simmat fortare än någonsin. 
 
Fräsch innan cyklingen Så ett inte så snabbt byte, viktigare att applicera solkräm – solen var nu uppe och det skulle helt klart bli en het dag. Ut ur växlingsområdet, upp på hojen och iväg längs Promenade des Anglais mot Cannes. Benen kändes helt fräscha och det var inget problem att snitta mer än 35 km/h. Jag höll ändå igen då jag visste att bergen var i antågande. Efter två mil växlade jag ner till lägsta växeln (typ MTB) och svängde 90 grader vänster. Voila! Nu blev det uppför! De flesta stod upp och trampade och mitt avancemang i fältet avstannade. Backarna fortsatte ett tag till, varvat upp- och nedför. Efter tre timmar började jag dessvärre må illa, ett illamående som fortsatte hela tävlingen, trots alla möjliga trix för att bli av med det. Fast en liten stund senare var det inget att tänka på längre, för nu gällde det att fokusera på att inte trilla omkull – en 21 km uppförsbacke hade helt plötsligt smugit sig upp framför cykeln. Aldrig har jag sett så många få cykelhaveri, aldrig så många gå uppför backen, som under de kommande två timmarna. Jag slet hårt, men lyckades sällan få upp hastigheten till tvåsiffrigt. På krönet stannade jag och såg ner i dalen för första gången. Imponerande att ha hojat upp! Sen fortsatte backe upp och backe ner, men aldrig i samma omfattning. Tack och lov. Temperaturen bara steg och steg, på sina håll – där klippan var värmd av solen - var det som Det gäller att ta det lugnt att åka i en bastu. Hade jag vetat det hade jag ställt cykeltränaren i simhallens bastu under alla långa vinterpass… Så småningom kom jag, mycket trött, tillbaka till promenaden, bara för att mötas en kraftig motvind. Det var inte min cykeldag idag! En kilometer före mål sprang dessutom en pojke ut rakt framför mig, jag väjde så gott det gick, men lyckades ändå köra över (!) honom. Med nöd och näppe klarade jag att hålla mig upprätt och på vägen. När jag kollade tillbaka såg jag att han snabbt släpades ut av de andra i publiken. Han klarade sig förhoppningsvis undan med enbart Continentals däcksmönster instämplat för evigt på ena vaden.
 
Pär är stark Väl av cykeln unnade jag mig en härlig paus om nästan tio minuter. Sen var det dags att...gå. Först efter en kilometer provade jag lite löpsteg och det funkade fint. Ett tag. Så min mara blev omväxlande gå och springa. Aldrig stopp dock, trots det lockande azurblåa havet och alla glassförsäljare. Ett stort antal energigeléer lyckades jag också klämma ner trots illamåendet. Sex timmar och sex sekunder senare – nästan tre timmar över mitt personbästa på löpningen – gick jag i mål på en total tid som var fyra timmar över mitt bästa på ironmandistansen. Väl i mål stapplade jag in i mattältet där min vapendragare Pär – vi hade kört en hel del ihop på maran, vilket underlättade väldigt – troget väntade sedan en dryg timme tillbaka, utrustad med både det ena och det andra som jag kunde stoppa i mig. Efter en stund anslöt också Pernilla som likaledes troget hade hejat på oss hela dagen. Vi satt en stund och var rätt nöjda, putsade på IM-medaljerna och beundrade fyrverkeriet över havet. Sen gick vi in i det myllrande folklivet i stan och åt...glass!
Det går att springa - hurra! Pär väntar spänt på Tobbe