När jag blev en IronMan av Pernilla

Först nu efter två veckor när jag åter igen springer på mina gamla löpslingor och cyklar på mina skånevägar så inser vad jag gjort – en IM! Jag kan egentligen först nu känna de otroliga sekunderarna när jag springer längs med målrakan och publiken skriker, bara jag syns på stor bildskärmen och musiken dunkar, å allt är bara för mig! Det är en egotrip utan dess like! Som vi alla som gjorde detta så väl förtjänar. Det är nog det också, i alla fall i efterhand, att få vistas med så många andra (2000 startande) som precis fattar vad man känner och håller på med! Hemma, förutom alla ens ’braiga’ klubbkompisar förståss, kan ingen egentligen förstå och inte heller vill kanske förstå, mer än att de flesta är imponerade över sträckan. Att göra en IM är ju inget man bestämmer några veckor innan start utan det är ju rätt ofta i alla fall en lång process dit. Jag började med triathlon för några år sedan och körde kortare sprint med min mountainbike. Det gick inte så fort men himla kul var det och faktiskt rätt jobbigt! 2003 eller snarare i slutet av 2002 bestämde jag mig att jag skulle göra en halv IM för att prova på en längre distans. Att springa 2 mil var inga problem för det hade jag provat vid flertalet löpartävlingar så det kände jag mig bekväm med.
 
Jag satte upp, fick hjälp av Tobbe (se hemsida) ett träningsprogram som jag följde slaviskt och klarade av min halva IM en halv timme snabbare än jag trott! Visst var det jobbigt och jag var tom sovatrött under cyklingen, men det gav både mersmak och stor erfarenhet om hur man själv fungerar under längre lopp. Året därpå satsade jag på VM i Säter och kom med som motionär. Där var sträckan lite längre (4 km sim, 12 ml cykel och 3 mil löpning) och även här gick det som tåget! Fanken vad häftigt det är med långa distanser! Även här gjorde jag en snabbare tid så förtroendet för programläggaren (se ovan) var nu stort! Därför bestämde jag snabbt att nu när jag är i så fin form tar jag en mara också, i år! Det blev Berlin och här sprang jag på någon minut långsammare än jag tänkt. Allt som allt var det ett toppen-lopp som återigen gav himla mycket kunskap om hur det är att vara ute länge. Sen så stämmer det att det är något magiskt med just 4.2 mil- det är absolut jobbigare än 2*2 mil – konstigt!
 
Med all den här uppladdningen hittade jag tävlingen med stort T. Eftersom jag nu äntligen skulle göra en full IM så tänkte jag minsann göra en ’riktig’ !!! Därför åkte jag till Österrike 2005. Skall man göra något skall man göra det ordentligt, tycker jag och få all den där atmosfären som man sett på alla dessa IM filmer som finns om olika tävlingar över världen, inte minst Lanzarote och Hawaii!!! Jag visste att banan var snabb, men det innebar ju inte att det inte fanns backar… För att göra en bana snabb nedför innebär det tyvärr också uppför. Det är ju rätt brant när man liksom måste slänga kroppen från en sida till en annan för att få riktig tyngd i pedalerna. När man sedan kommer 3 gånger till samma backparti på ca 2 mil så känns det! Fast…. Fanken så bra det gick!
 
Jag kände mig lite trött i nacken när jag var tillbaka efter min cykling och nu hade faktiskt endast 9 h gått och klockan var runt 1500 på em. Maxtiden är ju 17 timmar så jag hade bra med tid, eftersom jag räknat med att göra maran på 5h, max 5h och 30 min. Löpningen var en bana i en 8 som man gjorde några varv och allt efter som km gick så fick jag allt mer behov av att gå. Jag var hungrig som en varg men kunde inte äta mer av de där inte så goda energikakaorna längre så det fick bli apelsin. Jag försörjde mig under en mara med apelsin!!! Det är sant; dessutom så slängde jag mina gele’ för dem var jag också så trött på. Mitt humör gick lite upp och ned och nog tänkte jag ett antal gånger att: detta får bli sista gången, MEN i mål skall jag. En 20 minuters sov-paus gjorde susen så när jag hade klart för mig att jag nu hade bara 2 mil kvar började jag springa igen och det gjorde jag som på moln – inga snabba sådana, men den lyckokänslan som började infinna sig var enorm! Under dessa två mil njöt jag och blev så uppmärksammad utefter banan när alla kvällsflanörer hejade fram mig från café till café!
 
Så kom jag då till målrakan!!! Klockan var nu lite innan 23 och jag hade varit ute på löpningen ganska mycket längre än jag trott, men jag hade klarat det, jag hade klarat att ta mig genom mitt träningsprogram med upp mot 15-18 timmars träning i veckan under många månader och detta samtidigt som att jag jobbat heltid och pendlat en kvartstid. Allt detta klarade jag och nu sprang jag här med massor av folk, filmkameror, musik, speakers, storbilds-TV – och det fanns bara en person där! Jag och min IM PS. Jag har nu återvänt till livet och förstått att allt inte kretsar kring mig, men för ett ögonblick var det häftigt ;)))