Rapport från en SM-medaljör av Camilla

Försäsongsträningen hade flutit på bra och jag har känt mig stark hela våren. Dessvärre åkte jag i början av sommaren på kraftig influensa som bet sig fast i 4 veckor innan den till slut gav med sig. Detta medförde att den viktigaste delen av träningen inför Kalmar uteblivit. Jag hade bara 5veckor på mig att repa mig och att försöka jobba upp uthålligheten igen. 2 veckor efter mitt tillfrisknande beslutade jag mig ändå för att ställa upp i Sövde, en halv ironman på en naturskön men ganska kuperad cykelbana. Tävlingen kördes utan våtdräkt, vilket inte gynnar mig då jag simmar mycket bättre med våtdräkt. Planen var att trycka på cykeln och jogga igenom löpningen. Jag var 9min efter första dam, klubbkompisen Vicy samt Jenny Kroon från Stockholm. Cyklingen däremot känns fantastiskt bra och jag tog lätt in 4 min på Vicy. Cykeltiden stod sig bra då jag endast varit 7.5min efter Niklas Nilsson, en mycket duktig cyklist som cyklat 4.33 på IM-distansen. Därefter återstod endast löpningen som skulle bli lugn och behaglig för min del. Pigg och oförstörd sprang jag halvmaran på 1.32, vilket är en ovanlig känsla i tävlingssammanhang. Veckan innan Kalmar körde jag dessutom en sprint i Danmark, Helsingör med en liknande känsla. Simmade okej (våtdräkt tillåten) och cyklade otroligt bra trots en felkörning på ca 600m. Det fanns hopp om Kalmar ändå.
 
Så kom då tävlingsveckan och de sista förberedelserna inför SM. Redan på tisdagen kände jag att kroppen inte var på hugget som den varit de senaste två veckorna. Denna känsla förstärktes under onsdagen och jag avbröt mitt tänkta cykelpass samma dag. Dock trodde jag att det var övergående och att torsdagens och fredagens vila skulle göra gott.
 
Så stod jag där på startlinjen igen kl 06.45 – kände det 20gradiga vattnet sippra in under våtdräkten. Var jag verkligen redo att ge mig i kast med dagens stora uppgift – SM i långdistans? Pang – där gick startskottet och tystnaden bröts av ett myller av viftande armar och fötter. Jag försökte ta det lugnt i starten – dock inte för lugnt. Det gäller att hitta ett par bra fötter som man kan ligga bakom och förhindra att man får för många sparkar i huvud och mage. Simningen kändes sådär, fick inget riktigt flyt och det kändes tungt. Kom upp på 1.13, vilket var några minuter sämre än vad jag hoppats på. Jag var ändå positiv när jag sprang upp till växlingen då jag fick höra att jag endast låg 11min efter Vicy, 5min efter Eva och 1 min efter Jona (förra årets vinnare). För det är egentligen på cykeln som min tävling börjar. Glad i hågen började jag cykla! Men oj vad segt det kändes. Det kändes som att cykla i gele med gummiben. Det gick så tungt att jag var tvungen att se efter så att inte bromsklossarna låg mot hjulet, vilket de inte gjorde. Dessutom såg jag att jag hade svårt att få upp pulsen till en rimlig arbetsnivå. Även om jag ganska snart körde om Jona, som även hon hade en tung tävlingsdag (hon bröt senare) märkte jag ganska snart att jag tappade mot Vicy, Jenny Kroon och Eva Nyström. Min fantastiska vätskelangare såg allt mer och mer bekymrad ut och gjorde allt för att jag skulle få fart på benen, dock utan framgång denna dag. Mot slutet började jag tvivla på att jag skulle kunna förmå benen att springa en mara efter den hemska cyklingen.
 
Mina farhågor tycktes besannas under löpningen. Det kändes som om all träning var bortblåst och benen fyllts med bly. Jag hade ca 20 minuter upp till tredje plats men kände mig ändå beredd att göra ett försök. Kunde jag bara hålla mig springandes så borde jag kunna ha en chans på bronset. Faran var bara att idag verkade jag inte riktigt kunna lita på min kropp? Jag tog i alla fall in ganska många minuter på första varvet men kände ändå att det var efter 3mil som saker och ting skulle kunna komma att avgöras. Skulle jag hålla? Efter 3 mil kände jag att ändå att bronset var mitt. Jag kunde lunka på i mitt sega tempo och jag tog in! Sprang in som trea på tiden 9.58. En mycket bra tid med svenska mått mätt, men en tid jag definitivt inte är nöjd med. Trots en seg löpning så är det endast 4 svenskor genom tiderna som har sprungit snabbare. Tilläggas bör även att Eva Nyström slog nytt svenskt rekord på distansen och uppvisade en häpnadsväckande god form. Det känns som att svensk långdistanstriathlon är på gång.