Årets långpass av Tobbe

Vad gör man en dag sent på hösten, till och med gränsande till vintern, när årets alla äventyr – tävlingar, resor, sol och bad - är avklarade? Sätter sig ner och glor på burken, tar en sovmorgon, pustar ut, äter semla eller nåt annat sådant där som träningen annars effektivt sätter käppar i hjulet för? Nej. Istället säger man – i detta fallet jag – när Pär frågar om man har lust att hänga med och springa mellan Helsingborg och Lund, en nätt löpsträcka på drygt 70 km, helt enkelt; ja.
 
Nu tänkte jag också förutom att prova att springa längre än jag nånsin gjort förut (aldrig längre än 42.195 m) också testa om det funkar att ta ett långpass utan några speciella förberedelser. Alltså utan att ha sprungit mer än tre mil i veckan sedan sista tävlingen i början av oktober, utan att ha ätit lunch dagen innan och utan att ha sagt nej till vin och bio kvällen innan tävlingen. Värt att testa. Eller helt enkelt dumt? Troligtvis.
 
Men så stod jag där, utanför järnvägsstationen i Helsingborg, på morgonen den 19 november. På de offentliga bänkarna började just de som sovit där hela natten att oroligt vakna till liv. Några långväga resenärer med rullväskor struttade också jet-laggade omkring på perrongen och kajorna burrade upp sig i den råa morgonluften.
 
Utrustningen bestod helt enkelt av: Skor. Byxor. Två tröjor. Vantar. Och en ryggsäck med vatten och bars. För en triatlet är ju det extremt lite att släpa på, bedömt bara fem-sex kilo. Fast skillnaden var förstås att jag skulle bära allt själv, hela tiden, hela dagen. Pär hade ungefär detsamma. Med på resan var oxå Pernilla, som hade planerat in en härlig cykeltur på samma sträcka.
 
Sagt och gjort, starten gick. Den känning av benhinnan jag vaknat med två dagar innan var helt borta. I nästan 400 meter… Men lika snabbt som hugget då kom, lika snabbt var det borta igen för att aldrig återkomma. Sen var jag helt fräsch hela sträckan, även om det strax innan lunch blev tillfälligt tungt och lite ömt i höftböjarna. Efter att ha kalasat på milkshake och munkar på McD var dock ordningen återställd. Och bara typ 4 mil kvar.
 
Innan dess hade vi sprungit en härlig sträcka längs vattnet; Råå, Rydebäck och Glumslöv. Och när vi kom in på norra infarten i Landskrona så hade vi frågat ett söndagspromenerande par om vägen till McD. De skakade på huvudet och sa: ”Det är långt dit, dit kan ni inte jogga”. ”Shit”, hann jag tänka, ”nu finns det ingen McD här i stan, utan det är först i Lödde, två mil bort. Men tack och lov visade det sig som vanligt att allting är relativt; de menade på andra sidan stan, ett par-tre kilometer bort. Vi förklarade då ödmjukt (?) att det var ok, vi hade ändå sprungit från Helsingborg och skulle vidare till Lund, ett par km till McD var överkomligt. De blev tysta och bara stirrade på oss.
 
Ganska snabbt efter lunchen dök så Lödde upp – tänk så lätt ett par mil går när bränslet är milkshake - och vi hann där med ett par munkar till på hembageriet. Sen blev det snabbt Borgeby, mörkret föll och vi bestämde oss för att passera Bjärred för att ta småvägarna från Habo-Ljung till Lund. Innan loppet hade vi sagt att tog vi oss bara till just Bjärred så skulle inget kunna hindra oss, därifrån kunde vi krypa om det var så. Men faktum var att vi var helt fräscha hela vägen och sprang på i god fart, inte minst över de svarta fälten innan Lunds stadsgräns. Inte någon gång hade vi tvingats ned i reservmode eller gångfart, bara att köra på.
 
Rätt skönt var det dock sedan att ta de sista snabba stegen upp för trapporna för att duscha och trycka i lite protein. Först därefter kom så dagens enda bakslag: Den inplanerade thai-takeaway-middagen fick ställas in då restaurangen var extrastängd! Men pizza är också gott.
 
Summa summarum: Ett långpass är aldrig fel. Inte ens om det är överlångt. Det förgyller dagen och lyser upp höstmörkret. Och det ger definitivt mersmak; 100K är väl jämnt och bra?
 
Stort tack till Pär och Pernilla, utan ert uppskattande (?) lyssnande hade det varit tråkigt att sjunga marschsångerna! Stort tack till Pär också för en ypperlig idé! Tack också till Pernilla för det digitala förevigandet av resan! Och även tack till Markus som gentilt bjöd på återställarlunch dagen efter!
 
/Tobbe, ultralöpare Siifrorna är knutpunkter, inte pauser!