Tankar om förlorade placeringar av Pernilla

Jag förlorade min medaljplats i Rya loppet förra året med 29 sek för jag stannade på vätskekontrollen, lockad av godis. Sen kunde jag inte motstå de mogna läskande björnbären 1 km från mål. Det var inga långa stopp, men 29 sek var det allt!
 
Jag la mig ned och sov 30 min på min Ironman tävling i Österrike! Inte för att jag missade en medaljplats, men jag hade ju kammat in några 10 tal eller 100 tal placeringar!
 
Jag stannade och stretchade i 5 min på Marathon Berlin och missade min 4 h gräns pga det (men det visste jag ju inte då)!
 
Varför gör jag nu så här? Jag vet inte, men min stora drivkraft är att klara av saker jag förutsätter att klara av SAMT att klara av dem njutandes… Jag gillar att ta i, att jobba hårt och vinner väldigt gärna, MEN min filosofi är: kan man inte göra det njutandes har man inte tränat ordentligt! Att springa en mil på 45 min tycker jag är bra för mig, och att springa en mil som man tränat för på 45 min, man tar i, svettas, jobbar som attans, MEN det känns njutbart – ja då är det rätt!
 
När jag stannade och åt Björnbär var jag törstig, alltså stannade jag! När jag la mig och sov under IronMan tävlingen, var jag himla sliten, alltså stannade jag. De resterande 3 milen blev sedan ett segerlopp – jag var med hela vägen, kände mig lätt och som en vinnare! När jag stretchade i Berlin var benen jäkligt trötta och jag hade fortfarande 6km kvar. När jag stretchat kunde jag spring på, jag höll mitt km tempo och jag sprang! Så härligt!
 
Vinna eller försvinna, visserligen, men det är så mycket mycket mer!!!!!!!!!!!!
 
/Pernilla